Hober har inte bråttom

Enligt SF:s hemsida så har inspelningen av The Hobbit skjutits fram till på slutet av sommaren. Det innebär ytterligare väntan för oss fans. Jag minns när det var tänkt att denna film skulle komma 2010, det hade inneburit att vi hade suttit i biosalongen nu och njutit i stora drag om historien om de tolv dvärgarna och den stackars ivägsläpade hoben.

Enligt IMDB så ska första delen komma 2011, men det vågar jag inte lita på, det verkar vara alldeles för kort tid mellan färdig inspelning och uppvisad film om inspelningen drar igång först i slutet av sommaren, isåfall blir det sent in på 2011, men jag fruktar att det kommer att landa på 2012 (då hinner vi kanske se den innan jorden går under, såsom vissa domedagsprofeter menar). Så det är bara att bita i det sura äpplet (eller det irriterade äpplet) och hoppas att herrarna Jackson och Del Toro vet vad dom gör.

Jag är egentligen inte så orolig över filmens kvalitet. Jacksom har bevisat sin kunskap om Midgårds flora, och Del Toro är i mina ögon en av de intressantaste filmskaparna just nu. Jag är övertygad om att jag kommer att smila mig igenom båda filmerna, och biljetten är i princip färdigbokad i mitt sinne. Det som jag är lite orolig över är om dom har tänkt slå på den stora trumman lite för mycket. I jämförelse med Sagan om ringen så är ju Bilbo (The Hobbit, Hobbiten, Dit och tillbaka igen) en betydligt mindre och nättare historia. Om SoR är fantasypampig så är Bilbo mer sagomysig, och jag skulle nog helst vilja se en mysigare, charmigare och mer humoristisk film utan att för dess skull utelämna spänningen. När jag tänker på att filmen ska delas upp i två delar så får jag därför blandade känslor. En del av mig tycker att det blir häftigt och underbart med dubbelt så mycket hob, medan en annan del av mig till större del fruktar att det är ett tecken på att det skall göras pompöst spektakel av det hela. Men som sagt, jag tror absolut inte att den kommer att bli dålig. Jag är redan mycket spänd över hur dom skall förvalta Tolkiens värld denna gång. Jag hoppas bara att dom sätter igång snart.

Vampyrer och skräck - osann historia

Igår var jag på ett seminarium på Littfest i Umeå som kallades "vampyrer och skräck". Det var en intressant tillställning tillsammans med en bibliotekarie, en forskare och en vampyrlajvare (som svarade på alla frågor in character) som diskuterade vampyrernas förhållning till skräckgenren då och nu. Det diskuterades makt, kärlek, utanförskap, sexualitet och diverse häftiga grejer, men det jag började fundera på, och som jag har funderat mycket på, är just vampyrernas förmåga att skrämma oss, vilket dom ärligt talat inte har gjort på ett tag. Vampyrerna är hetare än potatis idag, men vem drabbas idag av sömnlöshet vid tanken på att det kan finnas vampyrer i garderoben?

Vampyrer har fjärmat sig ganska mycket från skräckgenren om ni frågar mig. Ärligt talat så har vampyrer ingenting med skräck att göra längre. Vampyrer är alldeles för lika oss, vi kan identifiera oss med dom, och vi sympatiserar med dom. Vampyrer används nu i helt andra typer av berättelser, där man istället vill lyfta fram socialrealistiska frågor, vare sig det är rasism i True blood eller utanförskap och ensamhet i Låt den rätte komma in. I andra fall blir vampyrer tuffa actionhjältar eller trånobjekt för tonårstjejer. Dessa verk är inte nödvändigtvis dåliga, men jag saknar skräcken. Bram Stoker skrämde säkert skiten ur folk på sin tid med Dracula, och jag fullkomligt älskar hur vidrig vampyren är i Nosferatufilmerna (både originalet och remaken från 70-talet är ruskigt bra), men jag tror ärligt talat att det blir svårt att hitta tillbaka dit. Vi gillar helt enkelt vampyrer för mycket.

Tips: Jerusalems Lott av Stephen King. En vampyrnovell som faktiskt lyckades skrämma skiten ur mig!