Äntligen! Som fattig student så spenderar jag väldigt sällan pengar på inbundna böcker. När en ny bok kommer ut brukar jag således vänta på pocketutgåvan, och det kan ta sin lilla tid. Nu har sedermera Nekromantikerns ensamhet del 1, en bok jag länge väntat på, äntligen kommit ut i ekonomiskt pocketformat.
Nick Perumov som står bakom serien har skördat många fans och lär vara Europas populäraste fantasyförfattare just nu (dags för J.K Rowling att börja hosta upp något nytt?). Hans råa, komprimerade men ändå episka fantasybygge är fascinerande läsning. Jag älskar hur han snabbt bygger upp den mörka stämningen i sina böcker, hur fräsch och fantasifull den är trots att den bygger mycket på redan existerande fantasykonventioner, och hur spännande storyn faktiskt är att följa. Sedan tycker jag också att det är fantastiskt hur vansinnigt snygga de svenska utgåvorna är. Kolla bara här eller här. Omslagen är signerade Peter Bergting, som även gjort omslag till Harry Potter och arbetat med tecknade serier som Portent och Jens Lapidus grafiska roman Gängkrig 145. Kolla in hans galleri för att se vad han går för.
Nu är det bara att hoppas att del 2 av Nekromantikerns hemlighet också släpps som pocket inom kort.
lördag 29 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Lite om allt
På universitet är det återigen full ruljans, samtidigt som karateträningen också har börjat ta mycket tid och fysisk energi (och det är roligt, jag skulle träna mycket mer om jag kunde). Detta har lett till att bokläsningen går sådär. Är just nu mellan två annorlunda böcker. Den första är telgelstenen Lord of Chaos av Robert Jordan, vilket är den sjätte boken i Wheel of time. Den är kring tusen sidor lång, och med tanke på hur segdragen den femte boken började vara så kan jag inte låta bli att känna en gnutta bävan. Redan i prologen så svävar Jordan både hit och dit mellan bokens olika karaktärer och först efter över 70 sidor börjar första kapitlet. Om denna bok som sin föregångare ska fokusera på kärleksgnabb och "roliga" missförstånd mellan könen så blir det en lång resa. Men jag ska ge den en ärlig chans, det förtjänar alla böcker.
Den andra boken är When we where orphans av den britt-japanske författaren Kazuo Ishiguro, som har fascinerat mig sedan jag läste mästerverket The remains of the day för ett par år sedan. Denna bok intresserar mig mer med sin berättarteknik som bygger på tillbakablickar och sin beskrivning av hur huvudpersonen upplever sin tillvaro och sina minnen, vilket är lite av Ishiguros kännetecken. Boken utspelar sig i 1930-talets England och handlar om Christopher Banks, en detektiv vars tankar kretsar kring sina föräldrar som försvann i Shanghai då han var liten. Några kapitel in i boken så gillar jag den verkligen.
Annars då? Ja, för inte så himla länge sedan så läste jag ut A game of thrones, den första boken i George RR. Martins mastodontserie A song of ice and fire. Jag visste att det var en väldigt vuxen bok, men jag var inte alls beredd på hur rå den faktiskt kunde vara stundtals. Bra var den iallafall, och det ska bli kul att se den kommande tv-serien som ska visas i svensk tv inom en förhoppningsvis snar framtid. Kul är också att det också ska komma en ny tv-serie om Sherlock Holmes som ska visas i svt den 30:e januari. Det känns skönt att nya tv-serier är på väg då Svärdet och spiran lämnade ett tomrum efter sig samt att både Legend of the seeker och Stargate universe snart ska läggas ned.
Nu handlade det här inlägget lite om allt möjligt, men jag kände att det var tid att skriva av mig lite. Ha en skön helg alla och se upp för den hemska människan Jante Lagén.
Den andra boken är When we where orphans av den britt-japanske författaren Kazuo Ishiguro, som har fascinerat mig sedan jag läste mästerverket The remains of the day för ett par år sedan. Denna bok intresserar mig mer med sin berättarteknik som bygger på tillbakablickar och sin beskrivning av hur huvudpersonen upplever sin tillvaro och sina minnen, vilket är lite av Ishiguros kännetecken. Boken utspelar sig i 1930-talets England och handlar om Christopher Banks, en detektiv vars tankar kretsar kring sina föräldrar som försvann i Shanghai då han var liten. Några kapitel in i boken så gillar jag den verkligen.
Annars då? Ja, för inte så himla länge sedan så läste jag ut A game of thrones, den första boken i George RR. Martins mastodontserie A song of ice and fire. Jag visste att det var en väldigt vuxen bok, men jag var inte alls beredd på hur rå den faktiskt kunde vara stundtals. Bra var den iallafall, och det ska bli kul att se den kommande tv-serien som ska visas i svensk tv inom en förhoppningsvis snar framtid. Kul är också att det också ska komma en ny tv-serie om Sherlock Holmes som ska visas i svt den 30:e januari. Det känns skönt att nya tv-serier är på väg då Svärdet och spiran lämnade ett tomrum efter sig samt att både Legend of the seeker och Stargate universe snart ska läggas ned.
Nu handlade det här inlägget lite om allt möjligt, men jag kände att det var tid att skriva av mig lite. Ha en skön helg alla och se upp för den hemska människan Jante Lagén.
tisdag 4 januari 2011
The secret of Nimh
Jag vet inte vad som är det mest korrekta sättet att beskriva The secret of Nimh, om man ska kalla det fantasy eller sci-fi eller nåt annat, men hur som haver så är det en bra film som jag kan rekommendera.
The Secret of Nimh är en animerad film av Don Bluth, kanske mest känd i Sverige för Landet för längesedan och möjligtvis Änglahund (även mindre framgångsrika Titan AE kanske känns bekant). The secret of Nimh dök iaf upp 1982. Det är en historia om hur djurförsök oavsiktligt skapar ett släkte av intelligenta råttor som formar ett eget samhälle med teknologi och lite av vad som påminner om magi. Mitt i allt detta finns fru Brisby, en mus som bor med sina fyra barn i ett cementblock. En av hennes söner, Timmy, är svårt sjuk och kan inrte lämna sängen. Hennes hem hotas att när som helst förstöras av bondens lantbruk. Hon måste flytta sin familj, men Timmy är för svag, och hennes enda hopp ligger i råttornas hjälp, och där finns både vänner och fiender.
Denna film är många saker. Den är snygg. Den har en mörk och suggestiv stil som är otroligt trollbindande och vacker att titta på. Den är originell. Det är fantasykänsla utan att det egentligen är fantasy, och idén med att människan ovetandes skapar en högstående art känns fräsch, men kanske ska man tacka författaren till boken, Robert C. Obrien, för det. Storyn är intressant och välbeskriven och man bryr sig om karaktärerna. Sedan är musiken riktigt bra, vilket alltid är ett plus.
Kort sagt gillar jag filmen för att den lyckas skapa en slags mysig sagokänsla utan att det blir för mycket myssaga av det, om nu det låter vettigt. Den får mig också att vilja kolla in Bluths andra verk, särskilt Änglahund som jag såg när jag var liten. Minns att den var jävligt sorglig.
The Secret of Nimh är en animerad film av Don Bluth, kanske mest känd i Sverige för Landet för längesedan och möjligtvis Änglahund (även mindre framgångsrika Titan AE kanske känns bekant). The secret of Nimh dök iaf upp 1982. Det är en historia om hur djurförsök oavsiktligt skapar ett släkte av intelligenta råttor som formar ett eget samhälle med teknologi och lite av vad som påminner om magi. Mitt i allt detta finns fru Brisby, en mus som bor med sina fyra barn i ett cementblock. En av hennes söner, Timmy, är svårt sjuk och kan inrte lämna sängen. Hennes hem hotas att när som helst förstöras av bondens lantbruk. Hon måste flytta sin familj, men Timmy är för svag, och hennes enda hopp ligger i råttornas hjälp, och där finns både vänner och fiender.
Denna film är många saker. Den är snygg. Den har en mörk och suggestiv stil som är otroligt trollbindande och vacker att titta på. Den är originell. Det är fantasykänsla utan att det egentligen är fantasy, och idén med att människan ovetandes skapar en högstående art känns fräsch, men kanske ska man tacka författaren till boken, Robert C. Obrien, för det. Storyn är intressant och välbeskriven och man bryr sig om karaktärerna. Sedan är musiken riktigt bra, vilket alltid är ett plus.
Kort sagt gillar jag filmen för att den lyckas skapa en slags mysig sagokänsla utan att det blir för mycket myssaga av det, om nu det låter vettigt. Den får mig också att vilja kolla in Bluths andra verk, särskilt Änglahund som jag såg när jag var liten. Minns att den var jävligt sorglig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)