Knäck ditt kreativa ägg

Jo, jag lever fortfarande. Har varit ordentligt lat på att uppdatera, men nu hoppas jag kommaigång igen.

Börja kan jag tänka mig att göra med att berätta att Mitrania har dragit igång sin årliga novelltävling. De som skriver skräck, fantasy eller sci-fi har till 1 mars på sig att skicka in sin novell, och man får då chansen att bidra till Mitranias nästa novellantologi. Så sätt igång, knäck ditt kreativa ägg!
www.mitrania.se/

Robotar vi minns

För ett gäng månader sedan såg jag den gamla stumfilmen Metropolis. Ett visuellt spektakel utan like som även innehåller en av filmvärldens mest ikoniska robotar. En robot som när den antagit mänsklig skepnad förvandlas till en seriös galenpanna som gör sitt bästa för att orsaka maximal kaos i samhället. Det är en av många robotar jag alltid lär minnas, och det finns många av dom. En grym robot sätter färg på tillvaron, vare sig de skrämmer oss, roar oss, eller helt enkelt föraktar oss. Jag listar här fem robotar som vi minns.

- R2-D2 & C3PO (Star Wars)

Detta radarpar som absolut inte går att skilja på upptar en självklar plats på min lista. Den långa, slanka guldgossen C3PO gör omedvetet sitt bästa för att irritera sin omgivning och verkar vara i vägen för det mesta, men när det gäller så visar han att han är en tillgång för sina vänner. Den lilla, runda allt-i-alloroboten R2-D2 visar ständigt sitt värde genom sin förmåga att... ja, pilla på elektriska mojänger. Han besitter dessutom en vass tunga som bara C3PO förstår. Dessa två robotar är bästa vänner, samtidigt som de givetvis irriterar skiten ur varandra.

- T-100 (Terminator)

T-100roboten, som skickas tillbaka i tiden för att fixa Sarah Connor, är en av de mest skrämmande plåtmonstrerna som attackerat bioduken. Visst, den mer avancerade T-1000modellen var mer dödlig, hotfull och oförstörbar. Men precis som en gammal Harley-Davidson besitter en viss charm som klår de moderna japanska vrålåken så besitter T-100modellen en rå coolhet som T-1000 inte rår på. Det är nåt visst med hur T-100 sakta men dödligt säkert kommer närmare sin måltavla med sina iskalla röda ögon och lunkande gång. T-1000 kunde smälta in i miljön när den ville, men T-100 vill bara eliminera sitt mål om den så ska spränga kvarteret i bitar. Ett klassiskt exempel på att ny teknik inte alltid vinner.

- Bender (Futurama)

Aldrig har en robot föraktat mänskligheten på ett mer charmerande sätt. Bender är elak, girig, skadeglad och charmerande egocentrisk samt har en benägenhet att be folk att kyssa hans blanka, skinande metallarsle. Han är en ständig nagel i ögat på sin omgivning och han njuter av varenda sekund, precis som vi gör. Det finns även andra härliga robotar från Futurama som the Devil robot och Pleasurebot, vars enda funktion är att njuta.

- Optimus Prime & Megatron (Transformers)

Jag känner mig tvungen att skriva ihop dessa två, de eviga motpolerna i Transformerssagan. Transformers var det närmaste en japansk mecha vi i Sverige fick uppleva, och en sådan serie är givetvis smockfullt med grymma robotar, och ledarna för de två robotfalangerna Autoboterna och Decepticons (Bedragarna på svenska) stod i fronten. Optimus Prime besatt en svårbeskrivlig ledarskapsutstrålning och var utan tvekan den vapenbroder man gärna skulle vilja ha vid sin sida i en hopplös shootout. Hans karaktärsdesign utstrålade styrka, vilket också förstärktes av hans lastbilsform. Kort sagt, man muckade inte med Optimus Prime. Megatron utgjorde en skrämmande gestalt i sina gråtoner och illvilliga ansikte. Hela hans essens verkade utstråla illvilja, och den mörka sidan kunde inte ha valt en bättre representant. Dessutom var det passande att han kunde förvandla sig till ett vapen, han verkade helt enkelt inte kapabel till något annat än mer våld.

- Data (Star trek - The next generation)

Star trek-serierna är fulla av färgstarka och minnesvärda karaktärer, och en av mina favoriter är Data från TNG. Han är en robot, kort sagt, utformad till att likna en människa med hud och allt (om än väldigt blek sådan). Data är kort sagt väldigt söt, och hans robotaktiga naivitet inför mänskligheten och deras svårbegripliga känsloliv ökar bara på hans charm. Så småningon testar Data själv hur det är att ha känslor med hjälp av ett speciellt chip. Data väcker några grundläggande frågor: vad innebär det att vara mänsklig? Var går gränsen mellan att vara ett redskap till att vara en individ? Ni vet, djup skit.

Robotar har en tendens till att bli ikoner, och jag kan sökert räkna upp en hel del. Samtidigt är det spännande att kolla upp vilka robotar som kommer att bli framtida ikoner. Kanske blir det någon av robotarna i science fictionboxningsdramat Real Steel?

Dracula FAIL

Jag hade privilegiet att avnjuta en kväll med tre mycket speciella filmer, nämligen Mummy Maniac, Dracula 3000 och 5ive Girls (ja, den stavas så). Mummy Maniac är en strålande medaljkandidat till titeln "Världens sämsta film", och lär nog stå sig väl mot utmanare som The Room och Titanic: The animated musical. Filmen går ut på att en galning mördar en tjej i en jääätteutdragen scen, och sedan upprepas samma scen genom hela filmen med olika tjejer. Lägg till detta till ett helt hysteriskt redigeringsarbete som klipper hit och dit och lägger in alla möjliga konstiga effekterså har vi ett underbart stycke skit. När sluttexterna började rulla uppstod det jubel över att tortyren äntligen var över och våra liv kunde börja läka igen. 5ive Girls var en helt ok film, inget mästerverk, men den höll intresset uppe tills filmen var slut. Men den film som gjorde störst intryck på mig var nog mästerkalkonen Dracula 3000.

Filmen utspelar sig på ett rymdkepp år 3000 som har drivit runt i dryga 50 år och som tillsluts upptäcks av ett gäng... typer, jag kommer inte riktigt ihåg om de var pirater eller bärgare eller vad dom var. Av en ren händelse så finns iaf Van Helsing sonsonsonsonsonetc med i gruppen. Med finns även en tjej som heter Mina, men om hon har någon koppling till Mina i originalhistorien så är det inget dom har tagit vara på. Gruppen irrar alltså omkring i skeppet och utövar allmänt uselt och skrattretande skådespeleri när en av medlemmarna i filmen spelad av Coolio (ja, Gangstas paradise-killen) råkar blöda och skada sig på en kista och därmed förvandlas till vampyr (hey, sånt händer!). Sen följer ytterligare en kakafoni av skrik och stoj och uselt skådespeleri innan Dracula själv gör entre, och då är det bara att värma upp skrattmusklerna. År 3000 så kör greven uppenbarligen stenhårt med den klassiska Halloween-looken med cape och allt. Och då menar jag inte att likna honom vid Bela Lugosi, vilket vore en episk skymf mot världens bästa Dracula, utan jag menar att Dracula i denna film verkligen ser ut som om någon har klätt ut sig för halloween, varefter filmskaparna bromsade in framför honom i en limousine med tonade rutor och kidnappade honom. Överlag så är Dracula otroligt oimponerande. Han spenderar mycket tid till att springa runt i slow motion (han kan inte förvandla sig till en varg eller fladdermus, men han har en sjujävla kondis), hoppa undan från biljardköer och allmänt se fånig ut i sitt kletiga smink. Den mest fantastiska scenen är när han försöker få tag i våra hjältar och dom lyckas klämma hans arm i en dörr. Medan han kämpar på som om han vore en zombie trycker dom till och hans arm kapas helt sonika av, vilket skapar en fantastiskt ovärdig scen där Dracula håller om sin arm och vrålar som en skållad gris. Slutligen kan sägas att Dracula inte kommer från Jorden, utan från planeten Transylvania. På allvar.

För ännu en ögonvittnesskildring från denna fasans filmkväll, kolla in polarens blogg mypersonalgrudge.

Ay-ay! Dark water!

Kommer någon ihåg den här serien?



Pirates of Dark Water var en serie som verkligen skiljde sig från mängden. I en tecknad tv-värld fylld av maskerade superhjältar (inget fel med sånt) Snurre Sprätt (absolut inget fel med sånt) och diverse gulliga varelser som ville att man skulle köpa fett med produkter så framstod denna piratserie som en verklig originell skapelse. Den var fantasifull, spännande och inte så sällan rätt så otäck också. Till skillnad från andra serier så var det inte sällan folk gick en brutal död till mötes. I Batman är det ju tex ingen tvekan om att hjälten kommer att rädda alla oskyldiga och skurkarna får sällan något värre än en smäll på käften. I Pirates of Dark Water kunde man aldrig vara helt säker på vilka som skulle klara sig, och att falla offer för det mörka vattnet såg faktiskt ut att vara ett fasansfullt sätt att dö på. Det här var en serie som inte underskattade vad ungarna tålde att titta på.

Vad handlar denna serie om då? Den utspelar sig i en fantasyvärld som hotas av det mörka vattnet, ett slags oljeliknande väsen (miljöbudskap?) som sprider sig och äter upp allt i in väg, allt från olyckliga sjövarelser till hela skepp. Det är då upp till Ren, en föräldralös pojkvasker som upptäcker att han är en prins, att leta reda på 13 skatter som tillsammans kan sätta stopp för den kletiga ondskan innan den sväljer världen. Tillsammans med den barska, pengatörstande piraten Ios, en fd servitris vid namn Tula (som säkert hade ett speciellt förflutet, men mitt minne är grumligt) och en apfågel som heter Niddler ger han sig ut på havet för att med hjälp av en magisk kompass finna skatterna. Men givetvis finns det en skurk som helst vill ha skatterna för sig själv, och det råkar vara en av de mest skräckinjagande skurkar som någonsin klampat in i en tecknad tv-serie! Bloth är nämligen en riktigt otäck typ. Med sin massiva hydda, sjukbleka hy och sargade ansikte gör han ett riktigt hotfullt intryck. Han är piratkapten och navigerar ett gigantiskt skepp som ser ut som ett gigantiskt sjömonster, och att se den enorma skutan krossa klippor i jakt på hjältarnas lilla fjuttbåt är mäktigt värre. Förutom Bloth och det mörka vattnet så får våra hjältar också vara beredd på att de tretton skatterna ofta är väl skyddade.

Min första bekantskap med denna serie var på kanal 5 på morgnarna. En speciell grej med Pirates of Dark Water var att hela serien var sammanhängande. Varje nytt avsnitt byggde på det förra, och det gällde att inte missa några avsnitt om man vill begripa vad som försiggick. När serien sedan började visas på Cartoon Network visade dom ingen respekt för detta och började visa avsnitten helt i slumpmässig ordning, till fansens förargliga förtret. Det blev till slut så att jag aldrig fick se hur det hela slutade... frågan är om någon har gjort det, för vad jag har hört så avslutades serien aldrig. Ett bittert slut för en magisk och originell serie.

ps. Kan någon tipsa om lite bra piratfantasy? Det närmaste jag kan komma att tänka på är Robin Hobbs serie The Liveship Traders. Och säg inte Vampyrater nu...

Our last and best hope of peace

Under en kväll av slappt zappande en sen kväll hamnade jag på Tv 400, där dom till min stora förvåning visade sci-fi-serien Babylon 5. Denna serie kommer jag ihåg då jag som liten parvel såg en del av den på kanal 5. På den tiden sände dom science fiction på en otacksam tid någonstans före eller efter lunch, och förutom Babylon 5 sändes det även Star Trek (originalserien och möjligtvis TNG) och nåt mer som jag tror var rätt trist. Star Trek i all ära, men jag minns att det var Babylon 5 som fängslade mig allra mest. Mina minnen från den tiden är sparsmakade, men jag tror att jag föll för hur episk storyn var, hur spännande stationen var med sina många olika invånare av olika raser och att den var lite mörkare och innehöll lite mer action än tex Star Trek. Sedan dess har serien häckat på minnet och hamnat högt på listan över serier och filmer som jag vill se igen. Och nu var det dags.

Jag hoppade in i serien en bit i första säsongen. Storyn utspelar sig på rymdstationen Babylon 5, ett slags fredsprojekt där representanter från alla möjliga raser i universum har samlats för att där kunna lösa konflikter på fredlig väg. Behovet är stort, särskilt då mänskligheten för bara tio år sen utkämpade ett förödande krig mot minbarerna. Det är ett hårt jobb, som inte underlättas av att det finns någonting okänt därute som absolut inte har fred i åtanke. När jag såg de första avsnitten tänkte jag: mjaa du. Specialeffekterna påminde om de tidiga playstationspelen, miljöerna kändes inte helt övertygande och storyn och karaktärerna präglas av en ostighet som inte riktigt stämmer överens med den mörka bilden jag hade av serien. Men rätt snart så kommer jag in i den ändå p g a den charm och humor som serien utstrålar. Och vid slutet av säsong ett tar storyn en vändning som får en att tänka "jösses amalia" och därefter blir serien mer fokuserad och mer indragande. Andra säsongen utvecklas till ett större sci-fi-epos och karaktärerna tar tydligare plats i storyn. Många som förr verkat som komiska inslag tas nu på större allvar utan att det känns konstigt, nästan som om dom har väntat på rätt tillfälle all kliva fram.

Vilka är då karaktärerna? Viktigaste är trion som basar för stationen: kommendör Jeffrey Sinclair, högsta hönset och veteran från det minbariska kriget, löjtnant Susan Ivanova som innehar näst högsta befäl samt Michael Garibaldi som chefar över säkerhetsstyrkorna på stationen. Alla tre är älskvärda karaktärer, men särskilt Sinclair verkar besitta någon form av mysig och sympatisk aura, för man börjar verkligen tycka om honom väldigt fort. I storyn står också tre utomjordiska ambassadörer i fokus. Delenn, som representerar Minbar, G'kar som representerar planeten Narn och Londo Mollari ifrån planeten Centari (och vars frisyr inte går av för hackor). Delenn utgör en viktig länk angående försoningen mellan människorna och minbarerna. Hon kommer väl överens med staben, men under ytan finns det en hel del hon inte berättar. Planeterna Narn och Centari har ett bittert förflutet av skonigslöst krig mellan sig som gör att G'kar och Mollari minst sagt avskyr varandra. I första säsongen är deras relation ganska komisk där dom gör det dom kan för att förpesta varandras tillvaro, men allt eftersom serien går tar sig deras situation en alltmer allvarlig och mörk utveckling. Deras utveckling från komiskt inslag till att starkt handlingsdrivande och känslomässigt engagerande är en av de saker som verkligen lyfter serien i säsong 2. Särskilt G'kar är en av mina favoritkaraktärer, och jag kommer alltid att förundras över hur han kan få fram så mycket känslor under så mycket smink. Efter att ha glott igenom säsong 3 bestämde jag mig för att ta det lugnt (två avsnitt varje kväll, fem dagar i veckan, plus att jag gärna ville kunne se annat) och att jag istället nog avslutar serien på dvd. Serien har hittils bara blivit bättre och mer spännande för varje säsong, och jag tvivlar inte på att jag har en fest framför mig. Jag har dock hört att filmerna suger...

ps. Hur kommer det sig att Mollari är den enda Centariin med rysk accent? Han måste komma från en speciell region eller nåt. ds.

Ljuva pocketformat

För en student med en minst sagt sparsam kassa finns det två sätt att ta del av så mycket litteratur som möjligt. Det ena är förstås att låna på biblioteket, och det gör jag ofta, och det andra är att köpa böcker i pocketformat. Pocketformatet ger en förmånen att faktiskt äga en samling, samt förnya den utan att belasta ekonomin särskilt mycket. Det tillåter givetvis inte att man blir shoppingtokig, men man kan i varje fall låta väl utvalda verk eller författare ta plats i hyllan. För min del är det tre författare som tar särskild plats på min pocketinköpslista: Stephen King, Nick Perumov och Robin Hobb.

För ett tag sen släpptes ääntligen Sången om Susannah, den sjätte och näst sista delen i Stephen Kings fantasy/sci-fi/skräck/pulp/you-name-itserie Det Mörka Tornet. Jag hade nästan gett upp hoppet om att den skulle komma eftersom det dröjde så. När den sjunde delen i serien släpptes som inbunden började jag tro att den kanske skulle komma snart, men månaderna gick och jag började bli allt mer övertygad om att en pocketutgåva helt enkelt inte var aktuell längre. Det är en lättnad att äntligen ha den i sin ägo. Dock befinner jag mig i samma situation när det gäller Nick Perumovs fantasyserie Svärdets Väktare, även kallat Rämnans Krönika. Jag har glatt suttit och väntat på att Nekromantikerns Flykt, femte delen i serien, ska ges ut som pocket. Efter ett tag kom en otymplig storpocket, men nä, riktig pocket ska det vara. Så jag väntade... och väntar fortfarande. Sedan släpptes del sex i serien, Nekromantikerns Ensamhet del 1, och snart släppts sjunde delen också (sjunde delen utgörs alltså av del 2 av del 6... ja). En snabb titt på bokförlagets Erzats, för all del intressanta, hemsida visar inga som helst planer på att släppa Nekromantikerns Flykt som pocket under 2010. Jag vet inte hur uppdaterad och precis den sidan är, men det är onekligen dystert för mig om det skulle visa sig stämma (låt oss hoppas att pocketutgivningar kan göras med kort varsel). Där har vi onekligen en av nackdelarna med att pockethandla, väntan kan bli ack så lång. Visst, kör man budgetlivsstilen så är det klart att man får avstå från en del lyx, men behöver man våndas så länge? Oj, nu blev det här inlägget lite gnälligt, så jag ska avsluta med att säga att pocketböcker är mysiga och suveränt händiga att softa i soffan eller utestolen med. Pocketböcker äger.

Svensk fantasy

För några dagar sen avslutade jag Ondvinter av Anders Björkelid. Det tog en stund att börja läsa den, uppföljaren Eldbärare hann till och med komma, men jag är glad att jag tillslut tog mig tid till att göra det. Ondvinter är den första i en planerad serie i fyra delar kallad "Berättelsen om Blodet" som behandlar tvillingarna Wulf och Sunia som i hela sina 13-åriga liv känt att dom haft ett band sinsemellan. Allt eftersom börjar de misstänka att de inte är som andra barn, och att deras far undanhåller dem någonting. Under en omvälvande natt då deras gård blir överfallen av mystiska män vänds hela deras liv upp och ned.

Det är kul att det kommer fantasy som inte bara är svensk utan som också håller så pass hög kvalitet som Ondvinter gör. Vi är inte bortskämda med fantasyförfattare från det här landet, vilket kan tyckas konstigt med tanke på hur populär genren är i Sverige. Den enda andra fantasyförfattaren från Sverige som jag har läst i en större utsträckning är Niklas Krog. Jag kommer ihåg hans böcker om frihetskrigen från min högstadietid och att dom var underhållande och spännande. Särskilt den första boken, En krigares hjärta, fångade verkligen mina sinnen med sitt berättande och sina strider med gigantiska monster (herr Krog verkar gilla dåliga odds). Frågan om varför så lite svensk fantasy kommer ut är komplex och kan delas upp till många mindre frågor: Hur många fantasyfans känner av skrivlusten och hur många av dom sätter sig ner och skriver? Hur många av dom som har skrivit känner till bolag att skicka in till, och hur många vågar skicka in? När bolagen får in sina bidrag, hur mycket vågar dom satsa på svensk fantasy? När jag ser på Björkelids och Krogs böcker har de, mer eller mindre uttalat, drag av att vara riktad åt en yngre publik. Jag har en föreställning, efter vad jag har hört, att fantasy ses som någonting för barn och ungdomar, och att bolagen därför inte vill satsa på mer vuxen litteratur inom genren.

Vad orsaken än må vara, är det fy skam. Sverige har en fin författartradition, och våran mytologiska flora med allt från nordisk mytologi till skogshemsökande folktro borde tjäna som utmärkt inspirationskälla till fantastiska verk. Ondvinter är just ett utmärkt exempel på hur författaren har inspirerats av svensk folktro och skrock. Tycker man att sånt är fånigt eller ointressant kan man väl göra som Robert E. Howard och söka inspiration från antikens mellanöstern eller nåt annat spännande område. Och hyser man helt och hållet en aversion mot klassisk sword & sorcery kan man göra som John Ajvide Lindqvist och föra in det fantastiska i det vardagliga. Det är det som är det härliga med fantasy, möjligheterna är oändliga, och visst kan vi svenskar med.

Rädda våran Seeker

Efter att ha följt Legend of the Seeker sedan den drog igång på svensk tv för ett antal månader sedan blev jag minst sagt modfällt av beskedet av att den mycket troligtvis skulle läggas ner och en säsong 3 skulle aldrig se dagens ljus. Seeker är i mitt tycke en serie med en suverän avvägning med spänning, action och humor. Karaktärerna är helt suveräna med passande skådespelare (stort plus för Bruce Spence som Zedd), storyn gör allt vad den kan av det klassiskan gott vs ont-upplägget utan att det känns ofräscht och den är inte tråkig ett ögonblick. Jag har inte läst böckerna, och har hört att det ska finnas markanta skillnader, vilket en del Goodkind-fans har ogillat. Men när allt jag har att utgå ifrån är en suveränt underhållande tv-serie kan jag inte klaga på att de tar sig vissa friheter.

Jag är lyckligtvis inte ensam om att vilja ha kvar serien. En namninsamling som vill ha en fortsättning har redan lyckats samla in tusentals namnskrifter (varav en av dom är min). Om du vill skriva upp ditt namn, klicka här: http://www.petitionspot.com/petitions/LOTS3

Hober har inte bråttom

Enligt SF:s hemsida så har inspelningen av The Hobbit skjutits fram till på slutet av sommaren. Det innebär ytterligare väntan för oss fans. Jag minns när det var tänkt att denna film skulle komma 2010, det hade inneburit att vi hade suttit i biosalongen nu och njutit i stora drag om historien om de tolv dvärgarna och den stackars ivägsläpade hoben.

Enligt IMDB så ska första delen komma 2011, men det vågar jag inte lita på, det verkar vara alldeles för kort tid mellan färdig inspelning och uppvisad film om inspelningen drar igång först i slutet av sommaren, isåfall blir det sent in på 2011, men jag fruktar att det kommer att landa på 2012 (då hinner vi kanske se den innan jorden går under, såsom vissa domedagsprofeter menar). Så det är bara att bita i det sura äpplet (eller det irriterade äpplet) och hoppas att herrarna Jackson och Del Toro vet vad dom gör.

Jag är egentligen inte så orolig över filmens kvalitet. Jacksom har bevisat sin kunskap om Midgårds flora, och Del Toro är i mina ögon en av de intressantaste filmskaparna just nu. Jag är övertygad om att jag kommer att smila mig igenom båda filmerna, och biljetten är i princip färdigbokad i mitt sinne. Det som jag är lite orolig över är om dom har tänkt slå på den stora trumman lite för mycket. I jämförelse med Sagan om ringen så är ju Bilbo (The Hobbit, Hobbiten, Dit och tillbaka igen) en betydligt mindre och nättare historia. Om SoR är fantasypampig så är Bilbo mer sagomysig, och jag skulle nog helst vilja se en mysigare, charmigare och mer humoristisk film utan att för dess skull utelämna spänningen. När jag tänker på att filmen ska delas upp i två delar så får jag därför blandade känslor. En del av mig tycker att det blir häftigt och underbart med dubbelt så mycket hob, medan en annan del av mig till större del fruktar att det är ett tecken på att det skall göras pompöst spektakel av det hela. Men som sagt, jag tror absolut inte att den kommer att bli dålig. Jag är redan mycket spänd över hur dom skall förvalta Tolkiens värld denna gång. Jag hoppas bara att dom sätter igång snart.

Vampyrer och skräck - osann historia

Igår var jag på ett seminarium på Littfest i Umeå som kallades "vampyrer och skräck". Det var en intressant tillställning tillsammans med en bibliotekarie, en forskare och en vampyrlajvare (som svarade på alla frågor in character) som diskuterade vampyrernas förhållning till skräckgenren då och nu. Det diskuterades makt, kärlek, utanförskap, sexualitet och diverse häftiga grejer, men det jag började fundera på, och som jag har funderat mycket på, är just vampyrernas förmåga att skrämma oss, vilket dom ärligt talat inte har gjort på ett tag. Vampyrerna är hetare än potatis idag, men vem drabbas idag av sömnlöshet vid tanken på att det kan finnas vampyrer i garderoben?

Vampyrer har fjärmat sig ganska mycket från skräckgenren om ni frågar mig. Ärligt talat så har vampyrer ingenting med skräck att göra längre. Vampyrer är alldeles för lika oss, vi kan identifiera oss med dom, och vi sympatiserar med dom. Vampyrer används nu i helt andra typer av berättelser, där man istället vill lyfta fram socialrealistiska frågor, vare sig det är rasism i True blood eller utanförskap och ensamhet i Låt den rätte komma in. I andra fall blir vampyrer tuffa actionhjältar eller trånobjekt för tonårstjejer. Dessa verk är inte nödvändigtvis dåliga, men jag saknar skräcken. Bram Stoker skrämde säkert skiten ur folk på sin tid med Dracula, och jag fullkomligt älskar hur vidrig vampyren är i Nosferatufilmerna (både originalet och remaken från 70-talet är ruskigt bra), men jag tror ärligt talat att det blir svårt att hitta tillbaka dit. Vi gillar helt enkelt vampyrer för mycket.

Tips: Jerusalems Lott av Stephen King. En vampyrnovell som faktiskt lyckades skrämma skiten ur mig!