För några dagar sen avslutade jag Ondvinter av Anders Björkelid. Det tog en stund att börja läsa den, uppföljaren Eldbärare hann till och med komma, men jag är glad att jag tillslut tog mig tid till att göra det. Ondvinter är den första i en planerad serie i fyra delar kallad "Berättelsen om Blodet" som behandlar tvillingarna Wulf och Sunia som i hela sina 13-åriga liv känt att dom haft ett band sinsemellan. Allt eftersom börjar de misstänka att de inte är som andra barn, och att deras far undanhåller dem någonting. Under en omvälvande natt då deras gård blir överfallen av mystiska män vänds hela deras liv upp och ned.
Det är kul att det kommer fantasy som inte bara är svensk utan som också håller så pass hög kvalitet som Ondvinter gör. Vi är inte bortskämda med fantasyförfattare från det här landet, vilket kan tyckas konstigt med tanke på hur populär genren är i Sverige. Den enda andra fantasyförfattaren från Sverige som jag har läst i en större utsträckning är Niklas Krog. Jag kommer ihåg hans böcker om frihetskrigen från min högstadietid och att dom var underhållande och spännande. Särskilt den första boken, En krigares hjärta, fångade verkligen mina sinnen med sitt berättande och sina strider med gigantiska monster (herr Krog verkar gilla dåliga odds). Frågan om varför så lite svensk fantasy kommer ut är komplex och kan delas upp till många mindre frågor: Hur många fantasyfans känner av skrivlusten och hur många av dom sätter sig ner och skriver? Hur många av dom som har skrivit känner till bolag att skicka in till, och hur många vågar skicka in? När bolagen får in sina bidrag, hur mycket vågar dom satsa på svensk fantasy? När jag ser på Björkelids och Krogs böcker har de, mer eller mindre uttalat, drag av att vara riktad åt en yngre publik. Jag har en föreställning, efter vad jag har hört, att fantasy ses som någonting för barn och ungdomar, och att bolagen därför inte vill satsa på mer vuxen litteratur inom genren.
Vad orsaken än må vara, är det fy skam. Sverige har en fin författartradition, och våran mytologiska flora med allt från nordisk mytologi till skogshemsökande folktro borde tjäna som utmärkt inspirationskälla till fantastiska verk. Ondvinter är just ett utmärkt exempel på hur författaren har inspirerats av svensk folktro och skrock. Tycker man att sånt är fånigt eller ointressant kan man väl göra som Robert E. Howard och söka inspiration från antikens mellanöstern eller nåt annat spännande område. Och hyser man helt och hållet en aversion mot klassisk sword & sorcery kan man göra som John Ajvide Lindqvist och föra in det fantastiska i det vardagliga. Det är det som är det härliga med fantasy, möjligheterna är oändliga, och visst kan vi svenskar med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar