Igår var jag på ett seminarium på Littfest i Umeå som kallades "vampyrer och skräck". Det var en intressant tillställning tillsammans med en bibliotekarie, en forskare och en vampyrlajvare (som svarade på alla frågor in character) som diskuterade vampyrernas förhållning till skräckgenren då och nu. Det diskuterades makt, kärlek, utanförskap, sexualitet och diverse häftiga grejer, men det jag började fundera på, och som jag har funderat mycket på, är just vampyrernas förmåga att skrämma oss, vilket dom ärligt talat inte har gjort på ett tag. Vampyrerna är hetare än potatis idag, men vem drabbas idag av sömnlöshet vid tanken på att det kan finnas vampyrer i garderoben?
Vampyrer har fjärmat sig ganska mycket från skräckgenren om ni frågar mig. Ärligt talat så har vampyrer ingenting med skräck att göra längre. Vampyrer är alldeles för lika oss, vi kan identifiera oss med dom, och vi sympatiserar med dom. Vampyrer används nu i helt andra typer av berättelser, där man istället vill lyfta fram socialrealistiska frågor, vare sig det är rasism i True blood eller utanförskap och ensamhet i Låt den rätte komma in. I andra fall blir vampyrer tuffa actionhjältar eller trånobjekt för tonårstjejer. Dessa verk är inte nödvändigtvis dåliga, men jag saknar skräcken. Bram Stoker skrämde säkert skiten ur folk på sin tid med Dracula, och jag fullkomligt älskar hur vidrig vampyren är i Nosferatufilmerna (både originalet och remaken från 70-talet är ruskigt bra), men jag tror ärligt talat att det blir svårt att hitta tillbaka dit. Vi gillar helt enkelt vampyrer för mycket.
Tips: Jerusalems Lott av Stephen King. En vampyrnovell som faktiskt lyckades skrämma skiten ur mig!
Vampyrer har fjärmat sig ganska mycket från skräckgenren om ni frågar mig. Ärligt talat så har vampyrer ingenting med skräck att göra längre. Vampyrer är alldeles för lika oss, vi kan identifiera oss med dom, och vi sympatiserar med dom. Vampyrer används nu i helt andra typer av berättelser, där man istället vill lyfta fram socialrealistiska frågor, vare sig det är rasism i True blood eller utanförskap och ensamhet i Låt den rätte komma in. I andra fall blir vampyrer tuffa actionhjältar eller trånobjekt för tonårstjejer. Dessa verk är inte nödvändigtvis dåliga, men jag saknar skräcken. Bram Stoker skrämde säkert skiten ur folk på sin tid med Dracula, och jag fullkomligt älskar hur vidrig vampyren är i Nosferatufilmerna (både originalet och remaken från 70-talet är ruskigt bra), men jag tror ärligt talat att det blir svårt att hitta tillbaka dit. Vi gillar helt enkelt vampyrer för mycket.
Tips: Jerusalems Lott av Stephen King. En vampyrnovell som faktiskt lyckades skrämma skiten ur mig!
Vampyren har ju oftast varit en symbol för våldtäckt i litteraturen. Kanske så är man idag så van att se sexualiserat våld som underhållning att man snarare objektifierar vampyrer än skräms av dom. :) Överhuvudtaget så är det nog svårt att göra den klassiska skräckrepertoaren läskig efter halloweenkystymer scooby doo och monsterglass dessutom. Kanske därför som klassiska monster idag allt mer får vara medvetna symboler(som i true blood) istället för undermedvetna, inte minst i visuella medium.
SvaraRadera